Frida

Vår katt är en väldigt speciell katt. För det första börjar hon bli lite till åren, hon beter sig lite som en primmadonna här hemma. Denna gången var hon borta i tre veckor, hon var även borta när snön kom, hon som hatar snö! Så denna gången trodde jag och H att det var sista gången vi hade sett henne. Men sent i går kväll ropade pappa nerifrån att vi var tvugna att komma ner. Söligt gick man ner för man trodde att det var bara nått konstigt som skulle disskuteras, men på vägen ner sa han att det satt ett lejon i fönsret, så då fick jag allt fart. Där satt hon, Millan!
Hon hade än en gång kommit tillbaka från sina äventyr och det syntes på henne att hon hade inte suttit hemma hos någon tant och gottat sig precis. Jag undrar allt vad hon gör när hon är borta så länge, det är ju inte direkt en engångförteelse heller utan det sker flera gånger per år. Men nu är det iaf skönt att hon är hemma när det börjar bli kallt och vintrit utomhus.

Var och kollade på H och de andra när de spelade match igår. Jag var inställd på att de skulle förlora eftersom att det lät så på de innan matchen. Men när jag kom dit hade de redan gjort ett mål, och det hade H gjort, attans att jag missade det. Men de spelade bättre än när jag tittade på de sist som var för en sådär evighet sen så det hade varit konstigt om de inte hade förbättrat sig.
Skämde halvt ut mej också för jag hade inte reagerat att de bytte sida i pausen, även om jag vet att man ska göra det. Så när motståndarlaget gjorde mål så klappade jag i händerna och vrålande, men då fick jag konstiga blickar, är inte det H syrra som typ applådderar till motståndarlaget? Pinsamt värre! Men sen hade jag lite mer koll så fick vråla lite mer när rätt lag gjorde mål. Det får bli till att titta på lite fler bandymatcher tror jag allt.